Men vad fan säger du?

Insåg igår att det värsta med att vara hemma i Sverige är att man förstår vad alla människor runt omkring en säger. I 3 månader har man gått runt i en liten bubbla av thailändska, kambodjanska, laoitiska och malaysiska. En del engelska förstås, men den går inte in i hjärnbarken lika snabbt och obarmhärtligt som svenska. Ibland hör man några lösryckta svenska ord när man möter nån på gatan. "Fina mandariner" är en som jag minns särskilt bra från en marknad i Bangkok.

Men nu! Allt går in i huvet som en borr. Man distraheras från sina egna tankar och störs av dumheter. Inte undra på att alla går runt med musik i öronen.