Säkert som amen i kyrkan

Dop i kyrka i går. Självklart respekterar jag att man väljer att döpa sitt barn, det är en tradition lika mycket som ett religiöst uttryck. Själv kan jag inte ens med att läsa med en endaste rad i Fader Vår. Det känns lika falskt som om jag skulle satt mig bland munkarna i ett thailändst tempel och hängt på i deras sånger. Jag kan verkligen inte humma med, och känner mig obekväm hela tiden med allt vad prästen säger och gör. Största delen av tiden låter jag tankarna vandra och låtsas att jag är någon annanstans. Är det fel att ens komma på ett dop när man inte känner att det är något man kan skriva under på? Bryr sig föräldrarna om det? Är det ok att bara komma på kaffet? Den enda gång jag överhuvudtaget deltar är då vi sjunger "Tryggare kan inte vara", för mig är det knappt en psalm, antar att det är för att jag lärde mig den innan jag hade en åsikt om religion. Den och "Den blomstertid nu kommer" är svenska visor i mitt huvud.