Doris does zen

I våras kom jag till självinsikt när det gäller något jag varit världsmästare på: att gruva mig. Jag insåg att om jag ska fortsätta hoppa runt som "frilansande" redigerare så måste jag sluta oroa mig inför nya uppgifter och nya arbetsplatser. Inte ha magknip i nån vecka innan utan bara säga Ja tack till jobb och sedan ta arbetsdagen som den kommer. Hittills har jag ju inte fuckat upp något jobb, inte riktigt illa i alla fall... Och inget gott har ju nånsin kommit av att man OROAR sig så in i helvete. Så nuförtiden så motar jag bort nervositeten och tveksamheten när det kommer smygande kvällen innan ett nytt jobb.

Nästa drag är nu att sluta oroa mig för saker som tandläkaren. I vintras hade jag småångest i två månader för att jag skulle ta ut en visdomstand, sköt till och med upp det två gånger. Och nej, det var inte särskilt kul att göra men inte heller så hemskt att det var värt 60 dagars molande missmodskänslor. På förra veckans rutinbesök fick jag veta att jag spräckt en gammal amalgamplomb som behövs bytas ut. Och som ett brev på posten, ångest och allmänt missnöje i en vecka tills dagens återbesök. När jag så vid 12-tiden äntligen jobbat upp en lagom zen-liknande inställning till skiten så ringer dom förstås från Folktandvården och ställer in... Be careful what you wish for antar jag, eller en "4-veckors träning på att vara glad att man i alla fall har råd att gå till tandläkaren".