Excentriskt eller bara löjligt? Svara inte på det...

Eftersom jag lider av svaga nerver och dåligt hjärta klarar jag inte av att se Sverige spela fotboll. Det bara går inte. Och jag blir nästan lika glad av att se målen i efterhand. Helst skulle jag ju säga att jo, jag blir lika glad, men eftersom jag inte sprang ut på balkongen och skrek ut min glädje iklädd endast kalsonger som en mig närstående man gjorde, så vore det ju att ta i.

Och eftersom det är ganska svårt att undvika fotboll i dessa dagar, gjorde jag det enda rätta och gick på bio. Själv. In i det sista trodde jag faktiskt att jag skulle bli ensam i salongen, men det dök faktiskt upp 3 andra. Såg "Tristan och Isolde", småputtrig medeltidsromantik med vackra bilder från Irlands karga kuster. Eller nån karg kust i alla fall, det kan ju vara inspelat var som helst. Enligt tidningsrasslet (alla saker som skrivs om film/tv/musik i alla tidningar och snabbt blir nån sorts ”sanning") så skulle man njuta mest av James Francos tolkning av den svårmodige Tristan. Trulig, töntig tonåring säger jag. Den som rockade var Rufus Sewells King Mark. Lite lätt skelande, lite till åren, lite snäll utan att bli dumsnäll. Lite mer Rufus, tack.